Tänkte ta och berätta om ett fantastiskt fint ställe jag var på för två dagar sen; Valle del Cocora. Jag och Hanna satte oss i en jeep som tog oss en halvtimma bort från Salento. Vi hade förberett oss på att vandra, dock inte på att det skulle ta så lång tid, vara så jobbigt, varmt och så otroligt lerigt. Det tog oss ungefär 5 ½ timma att genomföra vandringen som var fylld med mestadels uppförsbackar, leriga stigar med stenar man fick hoppa på för att undvika att smutsa ner våra gympaskor alltför mycket (menlöst) och lite halvfarliga hängbroar. Det var kul men också ganska fysiskt krävande, så att säga.

 

En utav alla halvsäkra broar

Området där vi gick var väldigt fint, det var regnskog med små vattenfall, porlande bäckar och fågelkvitter. I början utav vandringen kunde vi skymta de väldigt stora palmerna vi sedan skulle gå sida vid sida med och det var en molnig dag så palmerna stod med en mystisk dimma omkring sig. Väldigt fint och lite som taget ur en skräckfilm. Speciellt med en liten Hanna med luva på sig.
 

Ni ser den där lilla plutten längst ner i vänstra hörnet? Det är en relativt lång engelsman.. Palmerna var mer än relativt höga.

Man kan säga att vår vandring var uppdelad i två delar, den första delen gick upp till en liten stuga där en åsna gick och betade tillsammans med en hel del hönor och en tupp. Där fanns ett äldre gammalt par som bjöd på varm choklad och det bästa med allt, det fanns mängder utav kolibris! Dessa små, söta fåglar var otroligt ettriga och därför svåra att fånga på bild, men lyckas ändå ganska bra efter många försök. De var relativt tama och lätta att komma nära, men de ville inte stanna kvar på samma ställe tillräckligt länge för att kameran skulle hinna fokusera. Väldigt vackra och härliga fåglar dock.

 

 

Nästa del var den tuffaste delen. Den bestod av konstant (extrem) uppförsbacke i ungefär en halvtimme. Lagom roligt när man redan var varm och trött i benen efter den första delen. Men jag älskade känslan som dimman ingav när man gick där i skogen. Regnet som duggade lite, pinnarna som knakade under skorna och skallet av en hund som hördes tydligare ju närmare vi kom målet. Så mysigt, men ändå kusligt på något sätt. Allt kändes ju så väldigt värt det när vi kommit upp till toppen också. Att titta ut och tänka, vi klarade det. Vi var väldigt stolta över oss själva. Resten var nerförsbacke i någon timma med ösregn som kom i perioder, vilket mest var skönt eftersom det svalkade ner oss lite grann. Vi kom hem, lagade ris med grönsaker och föll pladask ner i sängarna. Behöver jag ens säga att vi sov väldigt skönt den natten?

 

Nöjd tjej som ser slutet på lidandet (haha okej, jag överdriver, så farligt var det inte)

SEGER!

Jag bor just nu på ett litet hotell i en kaffeby kallad Armenia. Vi kom hit efter ett par timmars bussresa ifrån Jardín, en annan liten mysig by i den så kallade kaffezonen. I den lilla byn gick vi gata upp och gata ner bärandes på våra tunga väskor för att hitta ett hostel. Vi hade inte tänkt stanna i Jardín därför hade vi inte förberett och bokat ett hostel att bo på. Saken är den att den här lilla byn egentligen kan göras på en da, den är mysig att stanna på mellan långa bussresor, vad vi inte räknade med var att bussarna till nästa ställe bara går två gånger om dan och det var klockan halv sju på morgonen och tolv på förmiddagen. Så, det blev en oplanerad natt i byn, vilket egentligen inte gjorde så mycket, för den var helt fantastiskt mysig.

Vi mötte upp en utav Hannas mexikanska kompisar, Sombra. En väldigt glad och rolig tjej som vi har haft mycket kul med. Vi ska resa runt i kaffezonen tillsammans med henne. Vi började i Jardín då, vi åt middag, åkte upp på ett berg med en linbana (med underbar utsikt över byn), besökte en colombiansk godisaffär och tog en öl på kvällen. Vi hade väldigt roligt och skrattade hela dan så det funkar väldigt bra, hon pratar mest spanska men jag har börjat förstå mer och mer ju mer jag hör språket. Colombianer och andra spansktalande pratar så jäkla fort så det är svårt att hänga med men nu börjar jag kunna urskilja fler och fler ord i meningarna de säger, innan lät ibland hela meningar som ett ord. Så det funkar bra, har ett ganska stort spanskt ordförråd sen gamla glosövningar, vilket har kommit till nytta.

Lulu, HannaMontana och Sombra

Snyggis-Hanna

 

 

Vi hittade en liten kompis där uppe 

Imorgon ska vi besöka Parque de café. Det är en nöjespark med muséeum och shower om kaffets historia och tillverkning, roliga åkattraktioner och kaffeproducering.  Spännande!

Okej, jag skrev allt det där uppe för två dagar sen men internet la av precis när jag skulle lägga upp det. Så just nu bor jag i Salento, ännu en mysig liten by. Vi kom hit iförrgårkväll när vi satte oss på en buss direkt ifrån kaffeparken. Idag har vi tagit det ytterst lugnt. Vi vandrade en timma bort till en kaffefarm, där de plockar kaffebönor och producerar kaffe. Vår guide, José förklarade vilka olika kaffeplantor de hade, hur lång tid det tog, och hur hela processen såg ut. Så numera är vi lite mer allmänbildade när det kommer till kaffeproduktion.

Här kommer lite bilder ifrån Parque de café;

Den här berg-och-dalbanan var helt sjuk med säkerheten, det vill säga, det fanns ingen. Man satt två och två på vissa ställen, vi spände fast oss med ett vanligt bälte som de knappt kollade om man hade på sig, ryggsäckar fick hänga med, och folk viftade med mobiler och ipads och filmade längst fram i tåget. Kändes tryggt! Fast vi överlevde i alla fall, och den var rolig men inget gentemot Kanonen.

Efter den här Kållerado-liknande saken och Flumride så kan man säga att vi var ganska så väldigt blöta. Jag såg ut ungefär som en dränkt katt, men var himla glad ändå, det var så sjukt roligt!

Parken var enorm men den kändes mer som en nöjespark än ett kaffeställe. Dock fanns det kaffebuskar lite överallt men jag trodde att det skulle vara mer, och mer fokus på kaffet än på karusellerna. Klagar dock inte, det var väldigt roligt och det var en fin dag. Det kändes nästan lite som en dag på Liseberg med Kållerado, Höjdskräcken (som var på futtiga 40m), FlumRide och en berg-och-dalbana.

Och här är lite bilder från idag tagna på Josés familjs kaffefarm, och hur det såg ut på vandringen dit;

José

Kaffebuskar/avokado-/banan-/ananas-/limeträd

 

 

Vi träffade på en liten gåsfamilj och var tvungen att hålla deras sakta tempo tills de svängde av för när vi försökte ta oss förbi så väste gåsföräldrarna åt oss och gick till attack..

Idag har vi också strosat runt lite i Salento, vår lilla mysiga by. Husen är färglada här, precis som i Armenia. Det finns även mycket lösa/gatu-hundar som överallt i Colombia. Ibland kan man faktiskt inte skilja på om de är hemlösa eller bara ute och strosar. Jag fick i alla fall en ny kompis som bestämde sig för att hänga efter oss. Han gick antingen precis bakom oss eller framför, när han gick framför vände han sig hela tiden om för att försäkra sig om att vi var kvar. När vi gick in i olika butiker låg han utanför och väntade på oss. Så himla fin hund. Kunde inte låta bli att klappa lite på honom.

Förutom att klappa hundar, besöka en kaffefarm och strosa runt i byn så gick vi upp för hur många färgglada trappsteg som helst upp till en liten utkiksplats som hade en jättefin utsikt över byn. Där satt vi och gungade ett litet tag innan det började ösregna som vanligt på eftermiddagen. Men det var mysigt! Nu ska vi titta på film och äta upp vårt lösgodis som vi köpte idag, lycka!

Lilla fina plutten

Hej!

Tänkte ta och berätta om en härlig dag jag hade för ett par dar sen, minns inte när det var för dagarna har en förmåga att flyta ihop i mitt huvud och tiden går så himla fort. Det var i alla fall i lilla byn Villa de Leyva. Det är jättefin natur där runtomkring och de erbjöd olika saker man kunde göra. Vi valde att ge oss ut på en liten ridtur. Eller liten och liten, vi var ute och red i totalt fyra timmar (dock ungefär två timmar på hästryggen). Det var så otroligt vackert och härligt att rida med en utsikt över vackra berg och ändlösa slätter. Det här var den första ridturen jag gjort utan att någon gått bredvid och hållit i tyglarna och jag måste säga att det gick ganska bra ändå. Min häst, Marcello, var väldigt självgående och lätt att ha att göra med, förutom när man ville att han skulle trava saktare. Han skulle alltid vara först, om någon kom travande lite smått bakom så ökade han takten och om någon försökte ta sig förbi bredvid oss så trängde han bort dem. En riktig liten vinnarskalle kan man väl säga, och ja, jag hade väl ingenting emot att alltid vara först, tyckte om när det gick fort, bäst var det att galoppera!

 Utsikt ifrån hästryggen

På vägen stannade vi på ett fossilmuseum med endast havsfossil, varav två stora från en chronosaurus, om jag inte minns fel.

 

 

Vi stannade även på ett litet ställe där de byggt ett hus utav lera som var både häftigt och fint med mosaikdetaljer och det såg ut som taget ifrån Fred Flinta. Det fanns små roliga figurer man kunde köpa där, varav en var den här lilla filuren. Söt!

 Fred Flinta huset

Vi stannade även på ett mysigt litet ställe med grönblått, genomskinligt vatten. Det såg så härligt ut och man var så sugen på att doppa sig för solen gassade på som bara den, fast det gjorde vi inte. Utan vi stannade där ett tag, tog lite fina bilder med bergen i bakgrunden, filmade lite och montamos en los caballos a veces.

Vi hade ont i tre dagar efteråt och kunde knappt sitta ner men det var helt klart värt det!

Väldigt, väldigt fin dag precis som alla andra dagar på det lilla smultronstället Villa de Leyva. Jag tänker att jag vill bo på ett liknande ställe när jag är rynkig och gammal, världens mysställe!

Anyway, första flyget gick väldigt bra, hittade lätt på mini-landvetter och efter en skön resa med en del turbulens så var vi helt plötsligt framme. Och jag menar verkligen plötsligt, det här ”Good afternoon ladies and gentlemen, we are now approaching Frankfurt airport …. Thank you for flying with Lufthansa” kom som en ren chock, jag trodde att vi bara hade flugit i möjligtvis tjugo minuter men tydligen hade det redan gått 1 ½ timma. Jag var väl helt fascinerad av alla fluffiga sockervaddsmoln och den sköna kittlande känslan av turbulensen så att tiden bara flög förbi (hehe).

Är väldigt nöjd just nu måste jag säga, älskar flygplatser och att flyga. Och den här flygplatsen alltså, så härlig! Jag har gått runt i flera timmar och bara myst, tittat och lyssnat på människor, fönstershoppat, druckit halvblaskigt gratis-kaffe för att hålla mig vaken tillräckligt länge för att inte bli alltför jetlaggad etc. Saker man gör på en flygplats. Jag gick förövrigt runt i kanske två timmar innan jag insåg att hur jag än gick så var jag kvar på terminal A. Och jag skulle till C. Efter att ha gått ändlösa steg fram och tillbaka och inte fattat var man skulle svänga av någonstans så försökte jag följa C-skyltarna riktigt noggrant. Följde dem med blicken och var nära på att gå in i saker gång på gång, men banne mig om jag skulle missa avfarten igen. Jag kom fram till en hiss till slut, åkte upp två våningar och var framme på en öde plats. Jag trodde att jag hade kommit fel, personalen sneglade lite på mig men jag följde skyltarna till en ännu mer öde plats. Helt plötsligt kom en tågliknande sak och jag gick på. Vips så hade jag kommit till rätt plats. Hur stor måste inte den här flygplatsen vara om man behöver ett tåg för att komma till en annan terminal? Älskar det.

Så ja, resan hittills har gått bra och klockan 21.50 lyfter nästa plan mot Panama med ett litet stopp i Santo Domingo. En 14,5 timmars resa, men jag är exalterad, älskar långa flygresor, man blir så väl omhändertagen med natt-kit, ändlösa filmer, dricka, mat i söta förpackningar och nattsnacks. ÅH, längtar nästan lite. Det enda som är negativt är att jag antagligen kommer att ha en fönsterplats, men det är ju ändå helt OK, kan ju inte klaga.

Nä, nu ska jag gå och köpa mig en bok eller en tidning, har lite euro att spendera!

I brist på andra bilder får ni här ett utav mina många mästerverk i paint - paradelefanten.

AUF WIEDERSEHEN!

När man jobbar på förskolor så samlar man snabbt på sig en hel del sköna citat från barnen. Här kommer några utav dem som jag hittade bland anteckningar i min mobil.

Vi börjar med några söta citat som alltid får mig att le. Barn är så himla härliga när det kommer till kärlek.

V, 5år: Du måste vänta på mig innan vi går till frukosten.
A, 5år: Varför det?
V: För att du och jag är kära, mamma och pappa väntar alltid på varandra, det är saker som man faktiskt måste göra när man är kär!
A: Okej då.
V: Nu är jag klar, kom, min kära!

Jag sitter och pratar med J medan A ligger med huvudet i mitt knä. Den här killen hade tidigare under dagen gett A en egengjord ask med fjädrar på och inuti låg det en fin liten ring. Han var så nervös när han lämnade fram asken och A sa knappt tack, hon var upptagen med annat. Det här med obesvarad kärlek är ju lite smått sorgligt även i tidig ålder.

J, 5år: Jag pussade A på kinden innan.
Louise: Vad gjorde hon då då?
J: Ingenting..
Louise: Hon kanske blev lite chockad, det är ju inte varje dag man får en puss, eller var det så det var, A?
A, 4år: Nä, jag bara torkade bort den.

W, 4år: A, A! ... Du älskar väl mig?
A, 4år: Nä, jag älskar min hund.
W tittar ner och ser lite ledsen ut
A: ....... Och dig.

Mina absoluta favoritcitat. J är en sån mysig kille!

Fröken: J, kan du räkna alla barn?
J, 5år: 1,2,3,4,5,6,7. Sju barn! Som Alice. Hon är sju. Jag är kär i henne.

J, 5år: En gång var jag i affären och då såg jag en tjej där. Jag vågade inte ens gå fram och ta godis för att hon var så söt.

 Alltså. Åh..<3

Sen finns det citat som bara är roliga eller rent utav konstiga. Hur tänkte dom här?

Vi sitter och äter och från ingenstans kommer en kille, som har varit tyst i tio minuter, på något.

A, 4år: Om ni skulle trilla in i min mun så skulle ni bli rädda. För min mun är jättemörk. Titta :O. Fast jag är inte farlig. Bara så ni vet.
Efter att ha fått det sagt fortsatte han att äta i tystnad.

Vi sitter i soffan och läser en bok när ett utav barnen utbrister;

J, 4år: Alla pojkar har snoppar, men inte flickor!
Louise: Sant, vad har flickor då?
J: Chips!
Louise: Chips?
W, 4år: Precis, och dom kan man äta!! Sen har dom rövhål också… hehehe.


Det här citatet är ju bara för gulligt, speciellt när ungarna som säger är tre år eller yngre;
- När jag var liten..

Vissa citat är roliga men det finns också några som är sorgliga, om än viktiga, som denna åsikt som delas utav majoriteten av barnen på förskolorna.

Vi tittar i en katalog med kläder och leksaker i.

G, 6år: Den vill jag ha, den vill jag ha, och den!
(Allt hon pekat på är rosa/fluff/glitter)
Louise: Men den här batman-dräkten då?
G: Haha, nej det går ju inte!
Louise: Varför inte?
G: För att jag är tjej, tjejer får inte ha sånt där, bara killar.

Sen har jag ett till favoritcitat, sagt utav en fantastisk klok grabb:
A, 5år: När man blir gammal så kan man gå i en klass med bara killar, då får man välja en kille. Men det kan vara blandat också, och då kan man bli kär i både en kille eller en tjej. Det spelar ingen roll, man får bli kär i vem som helst. Men jag tror att jag kommer bli kär i en tjej när jag blir stor.

Idag var min sista dag som vikarie på förskolan. Det kanske var min sista dag någonsin och det känns så otroligt sorgligt. Det här har varit mitt jobb i ett och ett halvt år och som jag har stormtrivts! Jag har lärt mig så mycket om barn, om att ta ansvar och att bli mer pedagogisk. Saker som definitivt kommer att komma till användning när jag bestämmer mig för att bli mamma.

Och som jag har älskat det. Det går inte att beskriva hur mycket de barn jag har träffat på verkligen har betytt för mig. En del barn har jag knappt orkat med, andra har gråtit så fort de har varit nära mig men majoriteten av dem gör fantastiskt ont i hjärtat att skiljas ifrån. Så ont så att jag grät hela vägen hem från förskolan och börjar gråta nu bara när jag tänker på det. Det här med att jag antagligen aldrig kommer att få ha viktiga och roliga samtal med dem igen, spela samma spel fem gånger på raken, gosa i soffan på morgonen, bygga sandslott, måla ändlösa teckningar med dinosaurier på, få höra mitt namn uttalas ”Lis, Jojis, Lovise, Lojise, Lolise”, läsa sagor, förklara hur saker fungerar, få höra dem berätta hur mycket de tycker om mig, bli kramad av en hel drös utav dem innan man knappt hunnit komma innanför dörren, få blåsa på deras små skrubbsår och till och med att inte få byta blöja på någon utav dem igen känns ganska så tungt. Dessa fantastiska ungar som jag har kommit så nära. De har fått mig att längta tills jag blir mamma om några år. Jag saknar dem redan.

     En bild på mig som plutt och min mamma.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ghana. Resan som delar förstaplatsen tillsammans med Australien. Vilken otrolig resa. Jag har nog aldrig känt så mycket olika känslor under en så kort period. Den var en del utav mitt slutprojekt i gymnasiet. Jag och min klasskompis, Elin, åkte ner till Ghana i två veckor och jobbade på ett barnhem med föräldralösa före detta gatubarn. Vi hade lektioner i engelska och matte, lekte lekar, kramades, pussades och bara var nära. Vi köpte även mat till barnhemmet som vi fick utav pingstkyrkan och som skulle räcka i två månader.

Men de barnen alltså, varenda en av dem var så fantastiska på sitt egna lilla vis och jag tänker på dem väldigt ofta även fastän det gått två år sen vi sist sågs. Det är definitivt dem som har gjort att jag vill göra en till, längre volontärresa. Trots att jag vet att kommer att fästa mig även vid de barn jag träffar i Sydamerika och det kommer att göra ont utav saknad när jag lämnat dem så är det värt det när man tänker att man fick vara en del utav deras vardag och att man kanske lyckades göra en mikroskopisk skillnad i några veckor utav deras liv. Ghana-barnen ändrade även mig och mitt sätt att se på saker, det var väldigt utvecklande och lärorikt. Under tiden i Ghana bodde jag hos en värdfamilj så jag fick också uppleva lite utav Ghanas kultur och historia. Jag blev friad till ett par gånger, åt en soppa med ett helt fiskhuvud i, besökte en kyrka, åkte till ett gammalt slott som en gång hållt ghananska slavar fångade, traskade på repbroar högt upp i en nationalpark och klappade en liten, men ändå väldigt skrämmande, krokodil. Helt fantastisk resa som jag föralltid kommer att minnas och glädjas över.

Det här får bli mitt sista inlägg om redan avslutade resor. Nästa resa att skriva om blir Sydamerika. Och det kommer nog bli den mest spännande och oförutsägbara resan. Där nere kommer jag få ta allt som det kommer, alla andra resor har en väldigt detaljerad resplan ingått i, men det kan ju vara kul att försöka vara lite spontan ibland också..

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det här var den senaste resa jag gjorde i februari där jag och tre vänner bilade ner till Frankrike för att bo i en liten stuga mitt uppe bland bergen. Vi couchsurfade hos okänt folk på vägen ner och vi fick lära oss lite om deras kulturer, städer och göra egna crêpes(!). Väldigt bra sätt att lära känna nya människor på, måste jag säga. Vi sov även på världens mysigaste/finaste/mest excentriska hostel jag någonsin varit på där det fanns en kristallkrona och tavlor i varje toalettbås, samt små söta hus uppsatta på vägen utanför duscharna.

Vi hade även väldigt roligt på vägen ner, har nog aldrig tyckt om att åka bil lika mycket som då, i bilköerna tog vi på oss våra fina masker som vi fick från våra Happy Meals och hade på hög musik samtidigt som vi spelade luftgitarr. Bra sätt att fördriva tiden och minerna på människorna i bilarna bredvid var ju absolut priceless. Vi stannade ett tag i Paris, traskade på fina gator, gick på Louvren och åkte längst upp i Eiffeltornet – ni vet, sånt där man måste göra när man är i Paris. Slutstoppet var Nice och det var helt otroligt. Vi bodde i en liten by mitt uppe bland snöiga berg, så underbart vackert. Vi åt baguetter varje dag, spelade monopol, duschade i isvatten, tog långa promenader och bara njöt. Vi åkte även på en utflykt till Monaco där vi såg det berömda Monte Carlo Casino och alla rika invånare, på vägen dit såg vi också en bergsget! (sista bilden). Bra resa med andra ord, och min allra första långa roadtrip!

 

 

 

 

Dessa bilder är då från Australien, resan som har en delad förstaplats som favorit. Blir alldeles till mig när jag går igenom alla bilder, har nästan 3000 och det var himla svårt att välja ut vilka som bäst beskriver vår resa. Jag och Emma åkte iväg under fyra månaders tid, för ungefär ett år sen, och erövrade Australiens östkust. Vi sov på ändlösa hostel, levde på nudlar och godis, träffade fantastiska människor, arbetade som bartenders, sov under öknens stjärnhimmel, såg ett par emus, klappade kängurur och koalor, solade, badade, tältade bland vilda dingos, tog dykcertifikat i stora barriärrevet och bara hade the time of our lives. Den här resan bidrog nog mycket till mitt beslut att åka till Sydamerika, jag insåg att längre resor är mycket roligare, händelserikare och att ha den här resan i bagaget får mig att känna mig lite säkrare om att jag klarar av att åka iväg ensam under en längre tid. Om ni någonsin får chansen att åka dit, tveka inte!! 

Nu är min enkelbiljett till Colombia äntligen bokad!! Det känns fantastiskt roligt samtidigt som det känns väldigt skrämmande. Om knappt fem veckor kommer jag att påbörja min 27h långa resa till Sydamerika där jag kommer att stanna i tre, fyra månader. Det skrämmande med det är ju det faktum att jag ska resa och bo själv i ungefär ¾ utav den tiden. Jag har aldrig åkt själv någonstans och helt ärligt vet jag inte hur jag kommer att klara av det. Jag hoppas att min spanska utvecklas snabbt, att jag hittar en bra volontärplats och att jag träffar lite härligt folk så att jag inte blir alldeles ensam. Jag hoppas på det bästa helt enkelt!

Det är mycket att tänka på när man väl kommit till landet, men det är nog ännu mer man måste hinna göra innan man åker dit. Jag har gjort en lång to do-lista på allt som måste fixas innan jag väl sätter mig på planet, jag har dock inte lyckats kryssa för särskilt mycket på den ännu. Men de viktigaste punkterna såsom flygbiljett och vaccination är nu klara, alltid något! Eller ja, vaccinationen är nästan förprickad, ska ta en till spruta om en månad. Det blir en del sprutor när man åker iväg under en längre period, Hepatit A, Hepatit B, Tyfoidfeber och Gula febern var de saker som man behövde bli vaccinerad mot, men gula febern sprutan tog jag för två år sen när jag skulle till Ghana så den slapp jag, men det blev totalt tre sprutor. Skönt..

På tal om Ghana, jag tänkte ta och redovisa lite utav mina tidigare resor som har betytt väldigt mycket för mig. Jag tror att jag får dela upp dem i var sitt inlägg, men vi börjar lite smått med Turkiet.

 

 

Det här var den första utlandsresan jag gjorde utan familjen. Min kompis Johanna och jag åkte iväg en vecka till Alanya, Turkiet där vi solade, badade, fick smärre brännskador, umgicks med svårtolkade danskar, klättrade upp på ett berg och hade en fantastiskt bra tid tillsammans. Det kändes stort och lite skrämmande att åka iväg själva och ha ansvar för att allt gick bra, men det var inga som helst problem och vi hade riktigt kul tillsammans. 

Hej!

Jag heter Louise Lindblom. Jag är 20 år gammal, gick ut gymnasiet för två år sen där jag studerade samhällsvetenskapliga linjen med en internationell profil och för tillfället jobbar jag som vikarie inom förskolan. Jag skulle väl beskriva mig själv som glad, social, rolig, pedantisk och nyfiken. 

En kort beskrivning kan tyckas, men de flesta som kommer läsa det här känner mig nog någorlunda bra och kommer att titta in bara för att få veta hur jag har det om dagarna och få lite uppdateringar, okända människor kommer att lära känna mig mer genom bloggen så småningom. På tal om bloggen, ni kanske undrar om syftet till varför jag skaffade den här och varför personer som känner mig skulle vilja ha uppdateringar om mig genom en datorskärm när det finns mycket enklare och roligare sätt att ha kontakt på?

Saken är den att jag har tänkt åka iväg till Sydamerika i några månader. Jag åker om ungefär fem veckor, dock är resan fortfarande inte fullt ut planerad ännu. Det jag vet hittills är att jag ska flyga till Colombia, möta upp min kompis Hanna, som för tillfället bor där borta och pluggar spanska, och så ska vi resa till Colombias vackraste och mest intressanta delar innan hon flyger tillbaka till Sverige och lämnar mig ensam kvar i djungeln. Det är då kapitel två i min resa börjar, den mest skrämmande för min del, och också den som jag är mest förvirrad över.

Det jag vet att jag vill göra är att jag vill arbeta på ett barnhem, det stora problemet är att främst veta vilket land jag ska jobba i, men också på vilket ställe. Min original-idé var att åka till Colombia och sedan bestämma väl på plats vart mitt nästa flyg skulle ta mig. Det hade ju varit bra på ett flertal sätt, då jag kunde ta del utav lokalbefolkningens och andra turisters syn på resten utav kontinenten; var det är lätt att hitta volontärarbete, var det är säkrast, regnperiod, mest behov utav volontärer, bästa dykningsplats etc. etc. Efter lite påläsning så insåg jag att det alternativet kanske inte var det ultimata eftersom att utan en flygbiljett ut ur Colombia så är det inte säkert på att jag ens kommer på planet ifrån Sverige. Så nu gäller det väl helt enkelt att fortsätta leta efter en plats att arbeta på i Syd- eller Centralamerika. Återkommer när jag vet mer!

 

 

 

[1] Ecuadorianska skolbarn            [2] Hammarhajsstim på Galapagos

[3] Vattenfall i Amazonas               [4] Barnhem i Ecuador

 

Förövrigt så är det förresten en sak till ni behöver veta om mig; jag är inte riktigt en hängiven bloggare. Jag har en tidigare blogg som jag skrev i tillsammans med en kompis när vi åkte iväg till Australien i fyra månader.  Australien-bloggen skrevs väldigt sporadiskt i under tiden vi var borta, jag tror vi fick ihop ungefär tio inlägg under våra fyra, väldigt händelserika, månader. Vi hade väldigt mycket att skriva om, det var alltså inte bristen på händelser som var orsaken till vår dåliga uppdatering. Vi var även två personer, och om jag ska vara ärlig, så var det min resekompis som la ner mest tid på att fixa iordning inlägg. För att sammanfatta det hela, det kan bli så att det möjligtvis inte kommer att skrivas särskilt mycket här i. Men jag lovar att verkligen, verkligen försöka.

Hasta la vista!