Anyway, första flyget gick väldigt bra, hittade lätt på mini-landvetter och efter en skön resa med en del turbulens så var vi helt plötsligt framme. Och jag menar verkligen plötsligt, det här ”Good afternoon ladies and gentlemen, we are now approaching Frankfurt airport …. Thank you for flying with Lufthansa” kom som en ren chock, jag trodde att vi bara hade flugit i möjligtvis tjugo minuter men tydligen hade det redan gått 1 ½ timma. Jag var väl helt fascinerad av alla fluffiga sockervaddsmoln och den sköna kittlande känslan av turbulensen så att tiden bara flög förbi (hehe).

Är väldigt nöjd just nu måste jag säga, älskar flygplatser och att flyga. Och den här flygplatsen alltså, så härlig! Jag har gått runt i flera timmar och bara myst, tittat och lyssnat på människor, fönstershoppat, druckit halvblaskigt gratis-kaffe för att hålla mig vaken tillräckligt länge för att inte bli alltför jetlaggad etc. Saker man gör på en flygplats. Jag gick förövrigt runt i kanske två timmar innan jag insåg att hur jag än gick så var jag kvar på terminal A. Och jag skulle till C. Efter att ha gått ändlösa steg fram och tillbaka och inte fattat var man skulle svänga av någonstans så försökte jag följa C-skyltarna riktigt noggrant. Följde dem med blicken och var nära på att gå in i saker gång på gång, men banne mig om jag skulle missa avfarten igen. Jag kom fram till en hiss till slut, åkte upp två våningar och var framme på en öde plats. Jag trodde att jag hade kommit fel, personalen sneglade lite på mig men jag följde skyltarna till en ännu mer öde plats. Helt plötsligt kom en tågliknande sak och jag gick på. Vips så hade jag kommit till rätt plats. Hur stor måste inte den här flygplatsen vara om man behöver ett tåg för att komma till en annan terminal? Älskar det.

Så ja, resan hittills har gått bra och klockan 21.50 lyfter nästa plan mot Panama med ett litet stopp i Santo Domingo. En 14,5 timmars resa, men jag är exalterad, älskar långa flygresor, man blir så väl omhändertagen med natt-kit, ändlösa filmer, dricka, mat i söta förpackningar och nattsnacks. ÅH, längtar nästan lite. Det enda som är negativt är att jag antagligen kommer att ha en fönsterplats, men det är ju ändå helt OK, kan ju inte klaga.

Nä, nu ska jag gå och köpa mig en bok eller en tidning, har lite euro att spendera!

I brist på andra bilder får ni här ett utav mina många mästerverk i paint - paradelefanten.

AUF WIEDERSEHEN!

När man jobbar på förskolor så samlar man snabbt på sig en hel del sköna citat från barnen. Här kommer några utav dem som jag hittade bland anteckningar i min mobil.

Vi börjar med några söta citat som alltid får mig att le. Barn är så himla härliga när det kommer till kärlek.

V, 5år: Du måste vänta på mig innan vi går till frukosten.
A, 5år: Varför det?
V: För att du och jag är kära, mamma och pappa väntar alltid på varandra, det är saker som man faktiskt måste göra när man är kär!
A: Okej då.
V: Nu är jag klar, kom, min kära!

Jag sitter och pratar med J medan A ligger med huvudet i mitt knä. Den här killen hade tidigare under dagen gett A en egengjord ask med fjädrar på och inuti låg det en fin liten ring. Han var så nervös när han lämnade fram asken och A sa knappt tack, hon var upptagen med annat. Det här med obesvarad kärlek är ju lite smått sorgligt även i tidig ålder.

J, 5år: Jag pussade A på kinden innan.
Louise: Vad gjorde hon då då?
J: Ingenting..
Louise: Hon kanske blev lite chockad, det är ju inte varje dag man får en puss, eller var det så det var, A?
A, 4år: Nä, jag bara torkade bort den.

W, 4år: A, A! ... Du älskar väl mig?
A, 4år: Nä, jag älskar min hund.
W tittar ner och ser lite ledsen ut
A: ....... Och dig.

Mina absoluta favoritcitat. J är en sån mysig kille!

Fröken: J, kan du räkna alla barn?
J, 5år: 1,2,3,4,5,6,7. Sju barn! Som Alice. Hon är sju. Jag är kär i henne.

J, 5år: En gång var jag i affären och då såg jag en tjej där. Jag vågade inte ens gå fram och ta godis för att hon var så söt.

 Alltså. Åh..<3

Sen finns det citat som bara är roliga eller rent utav konstiga. Hur tänkte dom här?

Vi sitter och äter och från ingenstans kommer en kille, som har varit tyst i tio minuter, på något.

A, 4år: Om ni skulle trilla in i min mun så skulle ni bli rädda. För min mun är jättemörk. Titta :O. Fast jag är inte farlig. Bara så ni vet.
Efter att ha fått det sagt fortsatte han att äta i tystnad.

Vi sitter i soffan och läser en bok när ett utav barnen utbrister;

J, 4år: Alla pojkar har snoppar, men inte flickor!
Louise: Sant, vad har flickor då?
J: Chips!
Louise: Chips?
W, 4år: Precis, och dom kan man äta!! Sen har dom rövhål också… hehehe.


Det här citatet är ju bara för gulligt, speciellt när ungarna som säger är tre år eller yngre;
- När jag var liten..

Vissa citat är roliga men det finns också några som är sorgliga, om än viktiga, som denna åsikt som delas utav majoriteten av barnen på förskolorna.

Vi tittar i en katalog med kläder och leksaker i.

G, 6år: Den vill jag ha, den vill jag ha, och den!
(Allt hon pekat på är rosa/fluff/glitter)
Louise: Men den här batman-dräkten då?
G: Haha, nej det går ju inte!
Louise: Varför inte?
G: För att jag är tjej, tjejer får inte ha sånt där, bara killar.

Sen har jag ett till favoritcitat, sagt utav en fantastisk klok grabb:
A, 5år: När man blir gammal så kan man gå i en klass med bara killar, då får man välja en kille. Men det kan vara blandat också, och då kan man bli kär i både en kille eller en tjej. Det spelar ingen roll, man får bli kär i vem som helst. Men jag tror att jag kommer bli kär i en tjej när jag blir stor.

Idag var min sista dag som vikarie på förskolan. Det kanske var min sista dag någonsin och det känns så otroligt sorgligt. Det här har varit mitt jobb i ett och ett halvt år och som jag har stormtrivts! Jag har lärt mig så mycket om barn, om att ta ansvar och att bli mer pedagogisk. Saker som definitivt kommer att komma till användning när jag bestämmer mig för att bli mamma.

Och som jag har älskat det. Det går inte att beskriva hur mycket de barn jag har träffat på verkligen har betytt för mig. En del barn har jag knappt orkat med, andra har gråtit så fort de har varit nära mig men majoriteten av dem gör fantastiskt ont i hjärtat att skiljas ifrån. Så ont så att jag grät hela vägen hem från förskolan och börjar gråta nu bara när jag tänker på det. Det här med att jag antagligen aldrig kommer att få ha viktiga och roliga samtal med dem igen, spela samma spel fem gånger på raken, gosa i soffan på morgonen, bygga sandslott, måla ändlösa teckningar med dinosaurier på, få höra mitt namn uttalas ”Lis, Jojis, Lovise, Lojise, Lolise”, läsa sagor, förklara hur saker fungerar, få höra dem berätta hur mycket de tycker om mig, bli kramad av en hel drös utav dem innan man knappt hunnit komma innanför dörren, få blåsa på deras små skrubbsår och till och med att inte få byta blöja på någon utav dem igen känns ganska så tungt. Dessa fantastiska ungar som jag har kommit så nära. De har fått mig att längta tills jag blir mamma om några år. Jag saknar dem redan.

     En bild på mig som plutt och min mamma.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ghana. Resan som delar förstaplatsen tillsammans med Australien. Vilken otrolig resa. Jag har nog aldrig känt så mycket olika känslor under en så kort period. Den var en del utav mitt slutprojekt i gymnasiet. Jag och min klasskompis, Elin, åkte ner till Ghana i två veckor och jobbade på ett barnhem med föräldralösa före detta gatubarn. Vi hade lektioner i engelska och matte, lekte lekar, kramades, pussades och bara var nära. Vi köpte även mat till barnhemmet som vi fick utav pingstkyrkan och som skulle räcka i två månader.

Men de barnen alltså, varenda en av dem var så fantastiska på sitt egna lilla vis och jag tänker på dem väldigt ofta även fastän det gått två år sen vi sist sågs. Det är definitivt dem som har gjort att jag vill göra en till, längre volontärresa. Trots att jag vet att kommer att fästa mig även vid de barn jag träffar i Sydamerika och det kommer att göra ont utav saknad när jag lämnat dem så är det värt det när man tänker att man fick vara en del utav deras vardag och att man kanske lyckades göra en mikroskopisk skillnad i några veckor utav deras liv. Ghana-barnen ändrade även mig och mitt sätt att se på saker, det var väldigt utvecklande och lärorikt. Under tiden i Ghana bodde jag hos en värdfamilj så jag fick också uppleva lite utav Ghanas kultur och historia. Jag blev friad till ett par gånger, åt en soppa med ett helt fiskhuvud i, besökte en kyrka, åkte till ett gammalt slott som en gång hållt ghananska slavar fångade, traskade på repbroar högt upp i en nationalpark och klappade en liten, men ändå väldigt skrämmande, krokodil. Helt fantastisk resa som jag föralltid kommer att minnas och glädjas över.

Det här får bli mitt sista inlägg om redan avslutade resor. Nästa resa att skriva om blir Sydamerika. Och det kommer nog bli den mest spännande och oförutsägbara resan. Där nere kommer jag få ta allt som det kommer, alla andra resor har en väldigt detaljerad resplan ingått i, men det kan ju vara kul att försöka vara lite spontan ibland också..

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det här var den senaste resa jag gjorde i februari där jag och tre vänner bilade ner till Frankrike för att bo i en liten stuga mitt uppe bland bergen. Vi couchsurfade hos okänt folk på vägen ner och vi fick lära oss lite om deras kulturer, städer och göra egna crêpes(!). Väldigt bra sätt att lära känna nya människor på, måste jag säga. Vi sov även på världens mysigaste/finaste/mest excentriska hostel jag någonsin varit på där det fanns en kristallkrona och tavlor i varje toalettbås, samt små söta hus uppsatta på vägen utanför duscharna.

Vi hade även väldigt roligt på vägen ner, har nog aldrig tyckt om att åka bil lika mycket som då, i bilköerna tog vi på oss våra fina masker som vi fick från våra Happy Meals och hade på hög musik samtidigt som vi spelade luftgitarr. Bra sätt att fördriva tiden och minerna på människorna i bilarna bredvid var ju absolut priceless. Vi stannade ett tag i Paris, traskade på fina gator, gick på Louvren och åkte längst upp i Eiffeltornet – ni vet, sånt där man måste göra när man är i Paris. Slutstoppet var Nice och det var helt otroligt. Vi bodde i en liten by mitt uppe bland snöiga berg, så underbart vackert. Vi åt baguetter varje dag, spelade monopol, duschade i isvatten, tog långa promenader och bara njöt. Vi åkte även på en utflykt till Monaco där vi såg det berömda Monte Carlo Casino och alla rika invånare, på vägen dit såg vi också en bergsget! (sista bilden). Bra resa med andra ord, och min allra första långa roadtrip!

 

 

 

 

Dessa bilder är då från Australien, resan som har en delad förstaplats som favorit. Blir alldeles till mig när jag går igenom alla bilder, har nästan 3000 och det var himla svårt att välja ut vilka som bäst beskriver vår resa. Jag och Emma åkte iväg under fyra månaders tid, för ungefär ett år sen, och erövrade Australiens östkust. Vi sov på ändlösa hostel, levde på nudlar och godis, träffade fantastiska människor, arbetade som bartenders, sov under öknens stjärnhimmel, såg ett par emus, klappade kängurur och koalor, solade, badade, tältade bland vilda dingos, tog dykcertifikat i stora barriärrevet och bara hade the time of our lives. Den här resan bidrog nog mycket till mitt beslut att åka till Sydamerika, jag insåg att längre resor är mycket roligare, händelserikare och att ha den här resan i bagaget får mig att känna mig lite säkrare om att jag klarar av att åka iväg ensam under en längre tid. Om ni någonsin får chansen att åka dit, tveka inte!!