Idag var min sista dag som vikarie på förskolan. Det kanske var min sista dag någonsin och det känns så otroligt sorgligt. Det här har varit mitt jobb i ett och ett halvt år och som jag har stormtrivts! Jag har lärt mig så mycket om barn, om att ta ansvar och att bli mer pedagogisk. Saker som definitivt kommer att komma till användning när jag bestämmer mig för att bli mamma.

Och som jag har älskat det. Det går inte att beskriva hur mycket de barn jag har träffat på verkligen har betytt för mig. En del barn har jag knappt orkat med, andra har gråtit så fort de har varit nära mig men majoriteten av dem gör fantastiskt ont i hjärtat att skiljas ifrån. Så ont så att jag grät hela vägen hem från förskolan och börjar gråta nu bara när jag tänker på det. Det här med att jag antagligen aldrig kommer att få ha viktiga och roliga samtal med dem igen, spela samma spel fem gånger på raken, gosa i soffan på morgonen, bygga sandslott, måla ändlösa teckningar med dinosaurier på, få höra mitt namn uttalas ”Lis, Jojis, Lovise, Lojise, Lolise”, läsa sagor, förklara hur saker fungerar, få höra dem berätta hur mycket de tycker om mig, bli kramad av en hel drös utav dem innan man knappt hunnit komma innanför dörren, få blåsa på deras små skrubbsår och till och med att inte få byta blöja på någon utav dem igen känns ganska så tungt. Dessa fantastiska ungar som jag har kommit så nära. De har fått mig att längta tills jag blir mamma om några år. Jag saknar dem redan.

     En bild på mig som plutt och min mamma.