Tänkte ta och berätta om ett fantastiskt fint ställe jag var på för två dagar sen; Valle del Cocora. Jag och Hanna satte oss i en jeep som tog oss en halvtimma bort från Salento. Vi hade förberett oss på att vandra, dock inte på att det skulle ta så lång tid, vara så jobbigt, varmt och så otroligt lerigt. Det tog oss ungefär 5 ½ timma att genomföra vandringen som var fylld med mestadels uppförsbackar, leriga stigar med stenar man fick hoppa på för att undvika att smutsa ner våra gympaskor alltför mycket (menlöst) och lite halvfarliga hängbroar. Det var kul men också ganska fysiskt krävande, så att säga.

 

En utav alla halvsäkra broar

Området där vi gick var väldigt fint, det var regnskog med små vattenfall, porlande bäckar och fågelkvitter. I början utav vandringen kunde vi skymta de väldigt stora palmerna vi sedan skulle gå sida vid sida med och det var en molnig dag så palmerna stod med en mystisk dimma omkring sig. Väldigt fint och lite som taget ur en skräckfilm. Speciellt med en liten Hanna med luva på sig.
 

Ni ser den där lilla plutten längst ner i vänstra hörnet? Det är en relativt lång engelsman.. Palmerna var mer än relativt höga.

Man kan säga att vår vandring var uppdelad i två delar, den första delen gick upp till en liten stuga där en åsna gick och betade tillsammans med en hel del hönor och en tupp. Där fanns ett äldre gammalt par som bjöd på varm choklad och det bästa med allt, det fanns mängder utav kolibris! Dessa små, söta fåglar var otroligt ettriga och därför svåra att fånga på bild, men lyckas ändå ganska bra efter många försök. De var relativt tama och lätta att komma nära, men de ville inte stanna kvar på samma ställe tillräckligt länge för att kameran skulle hinna fokusera. Väldigt vackra och härliga fåglar dock.

 

 

Nästa del var den tuffaste delen. Den bestod av konstant (extrem) uppförsbacke i ungefär en halvtimme. Lagom roligt när man redan var varm och trött i benen efter den första delen. Men jag älskade känslan som dimman ingav när man gick där i skogen. Regnet som duggade lite, pinnarna som knakade under skorna och skallet av en hund som hördes tydligare ju närmare vi kom målet. Så mysigt, men ändå kusligt på något sätt. Allt kändes ju så väldigt värt det när vi kommit upp till toppen också. Att titta ut och tänka, vi klarade det. Vi var väldigt stolta över oss själva. Resten var nerförsbacke i någon timma med ösregn som kom i perioder, vilket mest var skönt eftersom det svalkade ner oss lite grann. Vi kom hem, lagade ris med grönsaker och föll pladask ner i sängarna. Behöver jag ens säga att vi sov väldigt skönt den natten?

 

Nöjd tjej som ser slutet på lidandet (haha okej, jag överdriver, så farligt var det inte)

SEGER!

Jag bor just nu på ett litet hotell i en kaffeby kallad Armenia. Vi kom hit efter ett par timmars bussresa ifrån Jardín, en annan liten mysig by i den så kallade kaffezonen. I den lilla byn gick vi gata upp och gata ner bärandes på våra tunga väskor för att hitta ett hostel. Vi hade inte tänkt stanna i Jardín därför hade vi inte förberett och bokat ett hostel att bo på. Saken är den att den här lilla byn egentligen kan göras på en da, den är mysig att stanna på mellan långa bussresor, vad vi inte räknade med var att bussarna till nästa ställe bara går två gånger om dan och det var klockan halv sju på morgonen och tolv på förmiddagen. Så, det blev en oplanerad natt i byn, vilket egentligen inte gjorde så mycket, för den var helt fantastiskt mysig.

Vi mötte upp en utav Hannas mexikanska kompisar, Sombra. En väldigt glad och rolig tjej som vi har haft mycket kul med. Vi ska resa runt i kaffezonen tillsammans med henne. Vi började i Jardín då, vi åt middag, åkte upp på ett berg med en linbana (med underbar utsikt över byn), besökte en colombiansk godisaffär och tog en öl på kvällen. Vi hade väldigt roligt och skrattade hela dan så det funkar väldigt bra, hon pratar mest spanska men jag har börjat förstå mer och mer ju mer jag hör språket. Colombianer och andra spansktalande pratar så jäkla fort så det är svårt att hänga med men nu börjar jag kunna urskilja fler och fler ord i meningarna de säger, innan lät ibland hela meningar som ett ord. Så det funkar bra, har ett ganska stort spanskt ordförråd sen gamla glosövningar, vilket har kommit till nytta.

Lulu, HannaMontana och Sombra

Snyggis-Hanna

 

 

Vi hittade en liten kompis där uppe 

Imorgon ska vi besöka Parque de café. Det är en nöjespark med muséeum och shower om kaffets historia och tillverkning, roliga åkattraktioner och kaffeproducering.  Spännande!

Okej, jag skrev allt det där uppe för två dagar sen men internet la av precis när jag skulle lägga upp det. Så just nu bor jag i Salento, ännu en mysig liten by. Vi kom hit iförrgårkväll när vi satte oss på en buss direkt ifrån kaffeparken. Idag har vi tagit det ytterst lugnt. Vi vandrade en timma bort till en kaffefarm, där de plockar kaffebönor och producerar kaffe. Vår guide, José förklarade vilka olika kaffeplantor de hade, hur lång tid det tog, och hur hela processen såg ut. Så numera är vi lite mer allmänbildade när det kommer till kaffeproduktion.

Här kommer lite bilder ifrån Parque de café;

Den här berg-och-dalbanan var helt sjuk med säkerheten, det vill säga, det fanns ingen. Man satt två och två på vissa ställen, vi spände fast oss med ett vanligt bälte som de knappt kollade om man hade på sig, ryggsäckar fick hänga med, och folk viftade med mobiler och ipads och filmade längst fram i tåget. Kändes tryggt! Fast vi överlevde i alla fall, och den var rolig men inget gentemot Kanonen.

Efter den här Kållerado-liknande saken och Flumride så kan man säga att vi var ganska så väldigt blöta. Jag såg ut ungefär som en dränkt katt, men var himla glad ändå, det var så sjukt roligt!

Parken var enorm men den kändes mer som en nöjespark än ett kaffeställe. Dock fanns det kaffebuskar lite överallt men jag trodde att det skulle vara mer, och mer fokus på kaffet än på karusellerna. Klagar dock inte, det var väldigt roligt och det var en fin dag. Det kändes nästan lite som en dag på Liseberg med Kållerado, Höjdskräcken (som var på futtiga 40m), FlumRide och en berg-och-dalbana.

Och här är lite bilder från idag tagna på Josés familjs kaffefarm, och hur det såg ut på vandringen dit;

José

Kaffebuskar/avokado-/banan-/ananas-/limeträd

 

 

Vi träffade på en liten gåsfamilj och var tvungen att hålla deras sakta tempo tills de svängde av för när vi försökte ta oss förbi så väste gåsföräldrarna åt oss och gick till attack..

Idag har vi också strosat runt lite i Salento, vår lilla mysiga by. Husen är färglada här, precis som i Armenia. Det finns även mycket lösa/gatu-hundar som överallt i Colombia. Ibland kan man faktiskt inte skilja på om de är hemlösa eller bara ute och strosar. Jag fick i alla fall en ny kompis som bestämde sig för att hänga efter oss. Han gick antingen precis bakom oss eller framför, när han gick framför vände han sig hela tiden om för att försäkra sig om att vi var kvar. När vi gick in i olika butiker låg han utanför och väntade på oss. Så himla fin hund. Kunde inte låta bli att klappa lite på honom.

Förutom att klappa hundar, besöka en kaffefarm och strosa runt i byn så gick vi upp för hur många färgglada trappsteg som helst upp till en liten utkiksplats som hade en jättefin utsikt över byn. Där satt vi och gungade ett litet tag innan det började ösregna som vanligt på eftermiddagen. Men det var mysigt! Nu ska vi titta på film och äta upp vårt lösgodis som vi köpte idag, lycka!

Lilla fina plutten

Hej!

Tänkte ta och berätta om en härlig dag jag hade för ett par dar sen, minns inte när det var för dagarna har en förmåga att flyta ihop i mitt huvud och tiden går så himla fort. Det var i alla fall i lilla byn Villa de Leyva. Det är jättefin natur där runtomkring och de erbjöd olika saker man kunde göra. Vi valde att ge oss ut på en liten ridtur. Eller liten och liten, vi var ute och red i totalt fyra timmar (dock ungefär två timmar på hästryggen). Det var så otroligt vackert och härligt att rida med en utsikt över vackra berg och ändlösa slätter. Det här var den första ridturen jag gjort utan att någon gått bredvid och hållit i tyglarna och jag måste säga att det gick ganska bra ändå. Min häst, Marcello, var väldigt självgående och lätt att ha att göra med, förutom när man ville att han skulle trava saktare. Han skulle alltid vara först, om någon kom travande lite smått bakom så ökade han takten och om någon försökte ta sig förbi bredvid oss så trängde han bort dem. En riktig liten vinnarskalle kan man väl säga, och ja, jag hade väl ingenting emot att alltid vara först, tyckte om när det gick fort, bäst var det att galoppera!

 Utsikt ifrån hästryggen

På vägen stannade vi på ett fossilmuseum med endast havsfossil, varav två stora från en chronosaurus, om jag inte minns fel.

 

 

Vi stannade även på ett litet ställe där de byggt ett hus utav lera som var både häftigt och fint med mosaikdetaljer och det såg ut som taget ifrån Fred Flinta. Det fanns små roliga figurer man kunde köpa där, varav en var den här lilla filuren. Söt!

 Fred Flinta huset

Vi stannade även på ett mysigt litet ställe med grönblått, genomskinligt vatten. Det såg så härligt ut och man var så sugen på att doppa sig för solen gassade på som bara den, fast det gjorde vi inte. Utan vi stannade där ett tag, tog lite fina bilder med bergen i bakgrunden, filmade lite och montamos en los caballos a veces.

Vi hade ont i tre dagar efteråt och kunde knappt sitta ner men det var helt klart värt det!

Väldigt, väldigt fin dag precis som alla andra dagar på det lilla smultronstället Villa de Leyva. Jag tänker att jag vill bo på ett liknande ställe när jag är rynkig och gammal, världens mysställe!