Tänkte ta och berätta om ett fantastiskt fint ställe jag var på för två dagar sen; Valle del Cocora. Jag och Hanna satte oss i en jeep som tog oss en halvtimma bort från Salento. Vi hade förberett oss på att vandra, dock inte på att det skulle ta så lång tid, vara så jobbigt, varmt och så otroligt lerigt. Det tog oss ungefär 5 ½ timma att genomföra vandringen som var fylld med mestadels uppförsbackar, leriga stigar med stenar man fick hoppa på för att undvika att smutsa ner våra gympaskor alltför mycket (menlöst) och lite halvfarliga hängbroar. Det var kul men också ganska fysiskt krävande, så att säga.

 

En utav alla halvsäkra broar

Området där vi gick var väldigt fint, det var regnskog med små vattenfall, porlande bäckar och fågelkvitter. I början utav vandringen kunde vi skymta de väldigt stora palmerna vi sedan skulle gå sida vid sida med och det var en molnig dag så palmerna stod med en mystisk dimma omkring sig. Väldigt fint och lite som taget ur en skräckfilm. Speciellt med en liten Hanna med luva på sig.
 

Ni ser den där lilla plutten längst ner i vänstra hörnet? Det är en relativt lång engelsman.. Palmerna var mer än relativt höga.

Man kan säga att vår vandring var uppdelad i två delar, den första delen gick upp till en liten stuga där en åsna gick och betade tillsammans med en hel del hönor och en tupp. Där fanns ett äldre gammalt par som bjöd på varm choklad och det bästa med allt, det fanns mängder utav kolibris! Dessa små, söta fåglar var otroligt ettriga och därför svåra att fånga på bild, men lyckas ändå ganska bra efter många försök. De var relativt tama och lätta att komma nära, men de ville inte stanna kvar på samma ställe tillräckligt länge för att kameran skulle hinna fokusera. Väldigt vackra och härliga fåglar dock.

 

 

Nästa del var den tuffaste delen. Den bestod av konstant (extrem) uppförsbacke i ungefär en halvtimme. Lagom roligt när man redan var varm och trött i benen efter den första delen. Men jag älskade känslan som dimman ingav när man gick där i skogen. Regnet som duggade lite, pinnarna som knakade under skorna och skallet av en hund som hördes tydligare ju närmare vi kom målet. Så mysigt, men ändå kusligt på något sätt. Allt kändes ju så väldigt värt det när vi kommit upp till toppen också. Att titta ut och tänka, vi klarade det. Vi var väldigt stolta över oss själva. Resten var nerförsbacke i någon timma med ösregn som kom i perioder, vilket mest var skönt eftersom det svalkade ner oss lite grann. Vi kom hem, lagade ris med grönsaker och föll pladask ner i sängarna. Behöver jag ens säga att vi sov väldigt skönt den natten?

 

Nöjd tjej som ser slutet på lidandet (haha okej, jag överdriver, så farligt var det inte)

SEGER!